Det plötsligt oväntade men ändå inte så oväntat

I förrgår upplevde jag ett sådant där oväntat ögonblick av förvåning samtidigt som det inte alls var det med tanke på sammanhanget. Det var på kontoret och av bara några korta uttryck förstod jag att personen mitt emot mig inte alls hade den insikten jag trodde hen hade. Insikten om att vi existerar för de som går utanför våra fönster, inte för att vi ska värna om vår egen upptagenhet.

En tidstypisk krock mellan utifrån- och inifrånperspektiv, mellan sätt att se organisationen med uppdrag att underlätta för mottagaren mot att se organisationen med uppdrag, period. Mellan att göra rätt saker och att göra saker rätt.

Förvåningen bottnade i att jag uppfattat personen som mycket klartänkt och sett på saker i organisationen med nykter syn och klart bra ideer. Men så helt plötsligt, när hen blandade in sätt vi bör göra externt, hur vi ”framstår” i externa sammanhang, då slog inifrånperspektivet igenom. Det var ingen stor grej, och i huvuddragen är vi helt överens.

Det var däremot inte alls förvånande, för det är skillnad i att hantera och se saker med externt fokus där man ska hantera en mängd olika ”betraktare”, besökare, kunder, mottagare, kanaler, osv gentemot att hantera och jobba enbart med interna processer och personal- eller ”varumärkes”relaterade relationer. De ser oftast bara en ”sändare”, som ska ha en och samma ”dräkt”, prata med ett språk, följa ett internt fördefinierad flöde osv. I get that och det kan vara helt rätt där. Men så fort vi agerar och figurerar externt så gör vi det genom alla de som uppfattar oss, tar emot våra budskap, är direkta mottagare osv, och då handlar det om att just se till att den personen förstår, uppfattar rätt, kan agera, kan tolka, kan återkoppla, kan nå, kan agera, kan reagera m.m. Å vi gör det genom ett otal olika kanaler, verktyg, push- och pulltekniker etc etc. Kanaler och verktyg vi själva inte äger eller ens känner till.

Å detta är en verklighet som flera fortfarande har svårt med. De har fortfarande i sin tankevärld en traditionell masskommunikationsmodell med fåtalet stora kanaler (TV, tidning, radio) och med en tro att vi fortfarande kan äga informationsflödet genom att sända och att någon fördefinierad tar emot. Å det som sändes ut är exakt det som tagits emot, som att bara flytta elektroner från ett ställe till ett annat (tack Shannon & Weaver för den tröttsamma…). Å så blir de osäkra när det som ”sänds ut” inte ser exakt likadant ut i ena kanalen som det gör i den andra. I en sändarvärld med ägande av hela kommunikations, nej förlåt, informationsspridningskedjan kunde man styra det på ett helt annat sätt förut, och mottagaren hade inte många kanaler att konsumera från (en o samma morgontidning, två TV-kanaler, fyra radiokanaler mfl). Men den världen är borta och vi som försöker jobba med kommunikation idag, och möjliggöra för detta i organisationen, har en helt annan utgångspunkt. För oss handlar det om budskapet, innehållet, kommunikationen och utfallet. ”Dräkten” är underordnad.

But maybe that’s just me.

Märkte att detta blev något ”pratigt”. Ber om ursäkt. Gick snabbt på tangenterna, och i tanken då med förmodligen.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *