Konsten att peka ut ansvar och ge robot självmedvetande

SVT Nyheter går ut idag med nyheten: Intern granskning efter SVT:s avslöjande: Arbetsförmedlingens beslutsrobot bröt mot lagen.

Ur artikeln: ”Den beslutsrobot som fattat mängder av felaktiga beslut på Arbetsförmedlingen har inte uppfyllt lagens krav. Det konstaterar myndighetens egna jurister. Nu införs nya rutiner som bland annat ska se till att roboten inte fattar fler felbeslut.”

Jurister ska ha reagerat och totalt har Arbetsförmedlingens beslutsrobot fattat tiotusentals felaktiga beslut, vilket SVT ska ha avslöjat i februari. 

Det kan vara vardagsspråkets slarvsemantik eller inte, att det blir enklare att beskriva, men journalistikens domän är nästan alltid aktörsdriven. Det finns alltid ett medvetet ansvar som ska pekas ut. Någon har gjort, sagt, dolt, något. Inget konstigt med det men när det gäller AI-automatiserade agenter (än så länge iallafall) fattas inga beslut eller tas några felbeslut. It’s just bad programming, så felbesluten är högst mänskligt gjorda. Inte gjorda av robot. 

Vi väntar fortfarande på brytpunkten när en AI kan fatta felaktiga beslut. För det behöver den medvetenhet.

Å andra sidan, accountability är något som prövas och bedöms i domstol. En människa kan alltid hävda I was dead at that time. Eller visste inte bättre. Eller bara var vit, kränkt, och man. En AI däremot? Går alltid skylla på en AI. 

https://www.svt.se/nyheter/intern-granskning-efter-svt-s-avslojande-arbetsformedlingens-beslutsrobot-brot-mot-lagen 

Who has the power to cover it up?

​Jag återkommer ofta i tanken till mr X konversation med Jim Garrison på en parkbänk i filmen JFK när händelser likt fartygsattackerna i Omanbukten blir mediala signalkrig. 

X: Well, that’s the real question, isn’t it? Why? The ’How’ and the ’Who’ is just scenery for the public. OswaldRuby, Cuba, the Mafia, keeps ’em guessing like some kind of parlor game. Prevents ’em from asking the most important question: Why? Why was Kennedy killed? Who benefited? Who has the power to cover it up? Who?…

Inte bara who has the power to cover it up, utan även who has the power to put it on the agenda? För vi lever i en värld där det är klart mer eftersträvansvärt av stater att skapa historier än att dölja historier. För en bra historia idag slår alltid ut fakta eller sanning. 

Frågan politiker och journalister bör ställa sig i Omanfallet är inte vem som gjort vad, utan vem har intresse av att västvärldens narrativ om det blir Iran som antagonist. Vem har intresset av att skapa den historien? Vem har makten att skapa den? 

The art of brinkmanship

Vet inte vem som är strategen hos S men missbedömningen är monumental

Vet inte om det är opinionsanalytikern, budskapsstrategen eller partisekreterare men något slags vinnarpris borde delas ut till dessa efter valet för ”Den som gjort mest för SD och andra xenofoba strömningar”.  Att S trodde att de genom att själva säga det SD sagt år ut och år in skulle få ”tillbaka” röster är så urbota dumt så jag vet inte vad. Det är genomskinligt and why in god’s name trodde ni att omvärldens xenofober skulle tycka att S är bättre än SD i den frågan? Att någon snubbe eller snubba helt plötsligt skulle tänka ” ja men kolla nu säger ju S samma sak, då röstar jag på S”.

En jämförelse i den kommersiella världen vore att ett mustbryggeri som tycker att det är för mycket snack om och konsumtion av colaläsk, slänger ihop en egen variant och sedan i varje kampanj nämner och pratar om en konkurrents colaläsk istället för sin egen cola eller att de är ett mustbryggeri. Omvärlden har redan sedan årtionden förknippat varje association av colaläsk till just konkurrensföretagets cola. Mustbryggeriets colaläskkampanj bara ökar konkurrentföretagets colanärvaro, inte sin egen. Istället minskar den mustnärvaron.

Worlds apart

Lägre webbaktivitet equals loss of momentum
Lägre webbaktivitet equals loss of momentum

Ibland krävs det fruktansvärda exempel på omänsklig vidrighet för att göra saker tydliga. I den ena världen är webb och webbmästarens roll avgörande för en verksamhet, i en annan ses hen som avropad stödproduktion utan tanke.

Konsten att anställa en kommunikatör

Det ”konst”iga med konsten är att just konsten handlar om något helt annat än att se potentialen, att se bakom de formella orden som presenteras i ordnade listor från rekryteringssystemen. Konsten handlar om att internt förhålla sig till kravbilder som har helt andra motiv än att hitta den bästa kommunikatören.

En kravbild är exempelvis den HR kommer med. Jobbar du även inom en organisation som kommun, landsting, myndighet eller stat kan du med stor sannolikhet få slåss med tankeformalia som vissa HR-personer har svårt att bortse ifrån. Examen på formellt papper , tydliga utbildningar (tänk Arbetsförmedlingskategorier), inga konstiga titlar som de inte förstår, referenstagning, en strikt koppling mellan hur annonser varit formulerade till vilka krav som ska uppfyllas hos de sökande, och så vidare. Jag må låta ”bitter” och något hård här men det är en verklighet jag stött på vid flera rekryteringstillfällen.

De orienterar sig fortfarande i en värld av Syokonsulentmatriklar och kan inte för sin skäl förstå att kommunikationsområdet utan problem kan hitta hundratals yrkestitlar under sitt paraply.

Å andra sidan, det kan mycket väl vara deras funktion i en rekrytering, att i stort endast utgå från att vara kontrollinstans för att inte hamna i formella svårigheter om det blir överklagan av tjänstetillsättningar.

Vi som vill rekrytera utifrån behov och utveckling, vi får lära oss hantera detta helt enkelt.

Det finns inga ursäkter längre

Såväl den här bloggen som twitterflödet har legat stilla sedan tidigt 2013. This will not suffice.

Avsiktsförklaring: Jag ska faan i mig ta tag i detta nu!

Bra avsikt.
Balanserade ordval.

Nu återstår bara att göra verkstad av avsikten. Likt att aktivitetsfylla kommunikationsplaner…

Nu kör vi!

Jag minns inte riktigt om detta är viktigt

Det jag vill ha är kunskap, det jag får är information. För alla som handlar med information och kunskap i sitt arbete är detta essensen av vad de ägnar sig åt. En ständig svårighet i att omvandla information till kunskap. Det blir inte lättare av att det är skillnad på information som är lagrad och kunskap som är lagrad.

Att lagra har även förskjutits från att lagra i tanken till att lagra externt, utanför våra huvuden. Men att jag sedan har informationen/kunskapen, innebär inte att jag sedan kan använda den. Finns även skillnad i uppfattning av kunskapens tillförlitlighet, beroende om jag har den i huvudet, eller från utanför min knopp. I grunden har min hjärna faktiskt svårt att hålla isär information och kunskap, det vill säga jag kan inte själv be min hjärna att ta fram information å ena sidan och kunskap å andra sidan. Hjärnan bryr sig inte om att vi språk- och begreppsmässigt måste hålla isär dessa saker.

Jag måste också ha förmågan att kunna överföra och bearbeta informationen. Det bygger på en tämligen enkel företeelse – att jag minns så mycket som min hjärna tillåter mig att hantera. Jag verkar ha en bandbredd som är kopplad till mitt minne i bitar. Om en dator har en massa minne men liten förmåga (bandbredd) att hantera och överföra informationen är den alltför trög och långsam. Tvärtom, med litet minne men stor bandbredd har den inte plats för program och interna data.

Det är därför vi alla har blivit så kåta på att strunta i hårddiskar nu, våra egna eller våra datorers. Vi suktar efter bandbredd och tillgång till möjliga minnen, men som bara anropas när vi helt plötsligt vill komma åt de.